Jag vet inte om Beyonce är feminist eller inte. Det kan bara hon svara på. Därför har jag heller aldrig hävdat det. Konsekvent har jag beskrivit henne som en feministisk ikon och att hon genom sin musik skapar feminism hos mig som lyssnre. Kritiken mot henne som feminismskapande artist är också den jag vänt mig mot. Lisa Magnussons artikel hade en formulering. Roxy Farhats och Aina Gagliardos en annan. Den första artikeln har inga förväntningar på B som feministisk, den andra vill att B ska vara feministisk men blir besviken. I övrigt är det framförallt tweets i stil med ”hon är snygg men inget mer” som väckt provokation hos mig.
Lisas text är spännande för att hon använder sig av begreppet läppstiftsfeminism, myntat och framförallt använt under tredje vågens feminism och som kortfattat innebär att kvinnor genom att bejaka det som är säreget kvinnligt kan skaffa sig mer makt och inflytande. Att kvinnor kan använda sin sexualitet som vapen på samma sätt som män har sitt kapital. Läs mer på typ Wiki.
Igår mötte Lisa min kritik. Eller nja. Jag hade hoppats att hon reflekterade eller till och med DISSADE om eller hur RnB förminskas i jämförelse med andra genrer. Hon svarade heller inte på om läppstiftsfeminism kan förminska artisten/lyssnaren eller om termen framförallt används för att se ner på den feminism som paketeras i populärkultur.
Istället såg Magnusson min text som en attack mot henne. Det är synd. Jag har länge läst hennes texter och tycker hon är en fet journalist och skribent. I hennes senaste blogginlägg att döma tolkar hon min text som en anklagelse på att hon är en vit medelklassjournalist från Södermalm och därför inte är ”äkta nog” att uttala sig.
Som att jag ba:
För det första refererade jag till Magnussons text för att den var välskriven, hade spännande utgångspunkter och var färsk in my brainz. Kanske blev det otydligt för att hon var det enda jag refererade konkret till – i så fall tar jag på mig det – men hur jag formulerat mig så det framstår att hon står för hela journalistkårens förutfattade meningar är oklart. Det hade varit ganska korkat av mig eftersom jag vet väldigt lite om Magnussons position i samhällshierarkin.
För det andra: ingenstans i texten ger jag uttryck för att en persons samhällsposition avgör vad man får eller inte får tycka. Jag bor på Södermalm. Jag har läst genusvetenskap. När jag inte jobbar med media maler jag kaffebönor i mitt kök. En jävla klyscha som ibland äcklar mig. Skulle jag vara så idiotisk att jag skriver en hel text MOT mig själv? Eeehh..
Uppenbarligen är det heller inget jag döljer eftersom Magnussons inlägg har något försök till ”GOT YA!”-journalistik där hon ska sätta dit mig. Men det landar ganska konstigt när hon länkar till mina egna tweets:
Jag ger er två sekunder för att hämta er från CHOCKEN:
Självklart påverkas våra värderingar av klass, kön, bostadsort, hudfärg och en rad andra faktorer. Men precis som jag skrev i tweeten ovan så handlar det faktiskt även om att sätta sig själv i andra kontexter.
Jag har respekt för Lisa Magnussons bakgrund. Vi kan till och med ses och snacka om samhällsstrukturernas path down memory lane. Hur hon är arbetarklass som bor utanför tullarna. Hur jag växte upp med akademikerföräldrar men som tvingades lämna status, kapital och kneg för ett Sverige där de i många år blev utsatta för strukturell rasism. Hur det som deras barn känns att inte veta något annat än Sverige, men få höra ”STICK DÄR DU KOMMER IFRÅN” när man uttalar sig politiskt. Jag tror till och med att jag och Lisa i egenskap som kvinnor kan ha gemensamma erfarenheter.
När Lisa tar mitt försök till att populärkulturalisera feminism som ser kön utan hudfärg eller klass i termen ”Nytorgsfeminism” bokstavligt genom att berätta att hon inte bor eller verkar på Södermalm och därmed ska ”ge en burrrrn” vet jag inte om hon förstår i mitt resonemang. Vithet är inte ett ett fysiskt ting utan som konstruktion som får sin mening i det rasistiska samhället vi lever i. Jag skriver inte om den vita medelklassen som fysiska väsen som ska stå till svars. Det är åsikter, normer som skapas i relationen mellan oss. Alltså: jag som icke-vit kan också ha en ingång på frågor utan att analysera hudfärg. Guess what! Jag har matats med samma crap som alla andra!
Jag står fast vid en rad saker i texten. Läppstiftsfeminism är ett sätt att förminska innehåll på grund av dess paketering. Det är ett bevis på hur feminismen kategoriserar, vad som ofta är kvinnors, prestationen i fin och ful feminism. I längden det alltså också smak och klass vilket gör att feminismen isoleras från andra maktstrukturer. Feminism handlar som jag skrev i texten inte bara om teori. I kultur måste den kunna mätas i vilken inverkan den har på människors liv.
Exempel: Om Destiny’s Childs låt ”Girl” ger styrka till en enda tjej att ifrågasätta ett destruktivt förhållande är väl det jättebra? Om en enda kvinna blir stärkt i sin sexuella integritet pga Sex and the City så är väl det bara att tacka och bocka.
Betyder det att Sex and the City räcker? NEJ. Krävs det genusvetenskap, intersektionalitet, normkritik och rundabordssamtal om kön? JA. Men att avfärda dessa uttryck rör klass mer än vi kanske vågar erkänna. Jag är den första att skriva under på att JAG gjort det många gånger om.
Jämförelsen av B’s texter med Bengtzings toner producerade av någon helt annan är för mig förminskande. Det finns väldigt få likheter mellan genrena, de verkar inom helt olika subkulturer och olika ligor. Det enda de båda har gemensamt är att de är kvinnor. Magnusson direktöversätter Beyonces låttexter och läser av det som Linda Bs låtar. Hon sätter inte texterna i sammanhang. Hon gör inte mer än en ytlig analys av dem. I Magnussons exemplifiering bekräftas hur RnBn I STORT inte tas på allvar. Jag kanske återkommer någon gång med en postkolonial feministisk analys av ”Single ladies” när jag får lite tid över.
Som sagt. Om Beyoncé som person är feminist eller inte vet och ärligt talat bryr jag mig inte om. Hur mycket jag än läser om henne så känner jag inte människan. Jag skriver att hon blir en feministisk ikon för oss andra därför att hon trots sexualisering och rasifiering är världens största artist.
Det är självklart. På gott och ont. Är man avvikande från vit norm och blir störst i världen blir man politisk. Det gäller Oprah. Det gäller Zlatan. Det gäller B. Så är det. Det ligger i makthierarkiernas natur. Och att inte erkänna eller analysera det som en feministisk fråga, ja det är bara synd.
Jag är inte bara kvinna. Jag ses och kommer förmodligen i allmänhet fortsätta ses som ”den andra” på grund av rasifieringen av mitt pigment och hårfärg. Jag älskar feminismen. Men den normativa feminismen älskar inte mig. För jag, och många kvinnor i publiken i Globen i onsdags, har fått styrka genom Destiny’s Child och Beyoncés artisteri. Jag har subkulturellt kunnat se mig själv i dem. Inte bara på grund av låtar som jag fortsätter hävda innehåller viktiga element för att känna att kvinnlig frigörelse inte är en utopi. Utan även för att jag som icke-vit får spegla mig, inte bara i en annan kvinna. Utan i en vars pigment i varje fall påminner om min.
Så när kvinnor och män som jag menar har progressiva/jämställda värderingar – utan en analys av hudfärg och rasifiering – säger att den kultur jag fått näring från inte har den rätta substansen. Att den är ful. Att den i bästa fall är läppstiftsfeminism blir jag PISSED EFFED UP.
Jag vill inte vara en del av den feminismen. Ur det perspektivet förklarar Judith kanske bäst hur viktig Beyonce blir som symbol. Den feminismen gör ett försök att vara kritisk. Men den frigör JACK SHIT. Den kväver bara. Och jag rullar inte så.
